They say we’re buried far, just like a distant star, I simply can not hold

Winter song – Sara Bareilles

Bläddrar runt bland möjligheterna, 
men saknar vilja. Engagemang. Hopp.
Längtar efter att få känna något 
– vad som helst –
men allt är bara tomt. Menlöst. 

Drömmer drömmar jag aldrig vill vakna upp ifrån, 
och slås ständigt av hur kallt och grått det är utanför fönstret när jag vaknar. 
Minns händer, löften och trygghet, 
men vet inte säkert om det någonsin var på riktigt. 

Söker svar bland stjärnorna när jag planlöst vandrar om natten.
Sätter mitt tillit till de tusen miljarder punkter som glimmar där, långt, långt borta,
för när de lyser är jag trots allt inte ensam. 

Upprörande

Veckans kreativa ord var Upprörande och jag valde att ta till orden istället för kameran den här veckan. En text om hur upprörd jag är på migsjälv just nu, över att jag aldrig vågar satsa utan bara låtsas att jag gör det.

Varningsklockorna blinkar röda,
sirenerna tjuter
och ”Nödutgångskylten” blinkar uppmanande en meter bort.
Så jag vänder mig om och går i motsatt riktning,
rätt in i elden. 
Gång, på gång, på gång.

Sätter på mig masken,
låtsas att jag gör det jag vill,
och att det är den här vägen som går till lycka.
Trots att drömmarna blir mer och mer otydliga och onåbara ju längre jag går. 

Men det är tryggt,
jag kan det här och känner mig säker.
Det är inte topp men inte heller botten,
utan ett bekvämt mellanting.
Masken har nästan vuxit fast,
trots att frustrationen växer där under.
Frustrationen över att låtsas,
låtsas älska något som bara är en uppgift,
som vilken annan uppgift som helst 
– något man gör på rutin, utan egentlig tanke eller engagemang – 
låtsas vilja uppnå något jag egentligen inte bryr mig märkbart om.
(Trots att jag borde.)

Frustrationen och de upprörda känslorna rinner slutligen över, 
när jag upptäcker hur långt bort mina egentliga mål jag har kommit.
När jag förstår att jag kanske är för rädd för att satsa,
Fast jag alltid inbillat mig att jag är modig och gör det Jag vill.  

I blame you Hollywood, for showing me things you never should

Hollywood – Angus & Julia Stone

Nytt år, nya möjligheter, nya löften och bla, bla, bla.
Ingenting är ju egentligen nytt, eller?
Jag har ju bott i den här lägenheten ett tag nu.
Jag har stressat gärnet för att få ihop en tidning förut och
jag har bott i klassrummet förut.
Så det är nu min vän rastlösheten flyttar in…

Läser om alla som åkt ut på långa resor och vill bara packa en väska och sätta mig på nästa tåg söderut.
Ta mig fram på måfå till den plats jag känner för den dagen. Bo där det finns något ledigt och kanske stanna och jobba en stund.
Ingen dator. Bara block och penna, en bok och långa dagar på kaféer!
Återse vänner man flyttat ifrån och finna nya.

Men jag är för feg.
För plikttrogen.
Så jag beger mig till skolan i tid, gör det jag ska och går hem på kvällen.
Varje dag, fem dagar i veckan, ibland fler.
Och visst har det roliga stunder.
Visst leder det förhoppningsvis lite längre än till en tom plånbok och sönderresta skor.
Visst finns det viss tjusning av utmaningen i det vi gör.
Men det är inte så där spännande, som jag gärna vill ha det, längre.
Finns liksom ingen plats för överraskningar.

jag vill inte höra vad du har att säga, bara hålla din hand

Tyst nu – Säkert!

Vi hade båda flytt ljudet av musik, skränande röster och klirrande glas,
ut till tystnaden, mörkret och stjärnorna. 

Du stod nästan ute vid vägen och ljudet av dörren fick dig att vända om.
Du frågande om jag ville ha en cigarett men när jag avböjde lade du tillbaka paketet oöppnat i din ficka.

Kanske var det även din ursäkt. Den enda ursäkt som funkar, för att få en stund för sig själv utan följdfrågor. Ingen frågar någonsin en rökare varför den vill gå ut själv i snålblåst när det är varmt och folkligt inomhus.
Men vi behövde ingen undanflykt. För vi förstod varandra.
Du lånade mig din jacka och så stod vi där tysta en stund, upptagna av våra egna spöken. 

Jag visste ditt namn och du visste mitt. 
Mer behövdes inte för vi förstod. 
Förstod att det inte skulle leda någonstans, 
att vi inte behövde låtsas,
inte spela något spel. 

Det var aldrig kärlek,
vi råkade bara vara lika ensamma och
lika trasiga  

på en fest där alla andra var kära och hela.

Vi var två främlingar men kände samtidigt varandra så väl. 
Jag visste dina mörkaste sidor, din sorg och din saknad 
och du visste min. 
Det fanns ingenting som kunde fixas men att ha din arm runt mig när jag somna,
som ett skydd från verkligheten, 

hjälpte för stunden
och jag kan fortfarande sakna våra tysta stunder där ingenting blev sagt men allting var bra.