låt snön lägga sig mjuk runt alla vassa kanter

Jag har tagit din hand. 
Jag har hört dig säga ditt namn.
Sett dig le.
Om och om igen, så många gånger nu.

Men det ändrar aldrig historien.
Du kan lämna mitt huvud nu, det finns inget där att hitta.
Jag kommer aldrig minnas något mer från den kvällen.
Kommer aldrig finna svaret på gåtan,
för det har aldrig varit jag som haft det.

Så låt mig vara själv om natten,
och lämna mina tankar om dagen.
Det finns inget mer jag kan göra
och masken jag bär spricker så fort nu.
Jag orkar inte gömma mig mer.  

Du är inte min att sakna,
det är inte jag som ska undra.
Det är inte mig du ska hälsa på. 

men jag har mina skäl, jag låter saker rinna ut så jag slipper ta farväl

Mardrömmar – Melissa Horn 

Är hemma och hämtar andan. Ligger i soffan med min pudelnos på magen och funderar utan att egentligen komma fram till något. Träffar släkt och vänner, fortsätter trycka in för många timmar på dygnet. Så fort jag stannar upp blir jag rastlös och på nätterna simtävlar jag i bassänger utan slut eller kör bil i idiotfart utan mål.
För vad ska jag göra om jag stannar upp nu?
Innebär inte det att jag måste fatta beslut?
Beslut om chanser jag inte är säker på att jag vågar ge.
Försöker njuta av ledigheten så länge, skjuta fram tankarna till tågresan imorgon.
För på tåg kan allting lösas, man måste bara åka tillräckligt länge.

Jag vet ingenting om dig

Plockade upp den gula boken med en resväska på och kunde inte låta bli att köpa den. Började läsa utanför Claes Ohlsson i väntan på att gallergrinden skulle fara upp och en del av mig hade kunnat stå kvar där tills boken var slut.

 

”För jag kan inte berätta allt jag är rädd för. Den nedräkning till sjaskigheten och sorgen och tristessen som började i samma sekund som du slutade att vara en hägring och bestämde dig för att faktiskt komma hit. Jag vill veta allt om dig, varenda sak du varit med om vill jag se med dina ögon, allt det dåliga och allt det bra, men det är så svårt att komma åt det där som faktiskt spelar någon roll. Det var så länge sen jag lärde känna en annan människa – hur gör man? Var börjar man?
Jag är rädd för att övertolka allt, att det inte alls är för min skull som du kommit hit. Och jag är rädd för att du ska älska mig. Att du ska se vem jag är och sluta älska mig. Att du inte ska se vem jag är och sluta älska mig. Jag är rädd för att jag ska se på dig och plötsligt känna ingenting, eller äckel, eller leda. Jag är rädd för att vi ska nöta varandra för fort och ändå stanna kvar för lättja. Eller inte stanna. Jag är rädd för att förälskelsen får mig att se saker som inte finns, att du bara är en skapelse av min egen längtan. Jag är rädd för att du inte ska lära känna någon annan än mig i det här landet och tillslut bara bli någon som håller mig tillbaka och tynger ner. Och jag är rädd för att du är precis så fantastisk som jag trodde innan du kom, att alla ska märka det, kräva sin del av dig.

Jag är rädd för det här. Att vi ska försöka. Jag vet inte hur man försöker, jag har ju alltid gett upp.”

Titti Persson

Darling River

”Mitt barn tyckte att jag klädde i svart”
”Vilket barn?”
”Mitt barn som liknade en nattfågel”
”Jag visste inte att ni hade barn. Jag trodde ni berättade allt för mig.”
”När hon försvann fortsatte jag fotografera landskapet där vi hade lekt tidigare”
”Och varför gjorde ni det”
”Kanske trodde jag att vi skulle dyka upp i bilden en dag. Tillsammans. Lyckliga. Osårbara”

 Sara Stridsberg


Ibland saknar jag staden med det svarta ölet och de idiotiska bussarna


FOTO: Rickard Wrangel

Ibland saknar jag,
de mörka kalla höstnätterna när vi tog oss fram längs kullerstensgatorna.
Lediga och fria från ansvar, ute bland främmande vägar  vi under kvällen skulle göra till våra.
Nya ansikten, nya bekantskaper, nya språk.
Alla helt olika men med någonting gemensamt,
vi ville alla släppa vardagen och alla måsten,
njuta av att inte känna någon, inte ha några krav.
Sangrias i en diskho, en guinness till irländska toner eller en flaska rött,
på ett hostellrum i Galway med tre amerikanare och en fransman
(som ingen förstod)
natten var alltid ung och det fanns inga fel,
bara mer eller mindre rätt.
Och när vi sedan satt där på bussen och såg förorterna passera som ett ljusskimmer utanför fönstret,
när hungern smög sig på och vi stannade på fish’n’chips haket innan vi gick skilda vägar i natten,
visste vi att det snart var helg igen.

I slur a plea for you to come home. But I know it’s too late

Jag minns radion.
Den stod på i köket, precis som vanligt, men något den sagt hade gjort allting fel.
Rummet var kallt. Kallt och stelt. Som om ingen rörelse eller ord längre kunde vara smärtfri.
Det kom en viskning, med ord jag inte kunde förstå.
Bruset slöt sig omkring mig och jag ville ut.
Ut i friska luften. Ut till fåglarna och träden som ännu inte hört sirenerna,
ännu inte nåtts av röken.

Den vanligtvis två minuter långa promenaden till skolan, tog en evighet.
Dörren var tyngre än vanligt och en röst i mitt huvud skrek
– Spring! Spring det fortaste du kan! Då kommer sanningen aldrig hinna ifatt.
Men det fanns ingenstans att ta vägen, förutom in.
Där blev oro till faktum och ihopsjunken på korridorens kalla golv blev jag vittne till vänner som kom in bara för att få en rak höger. Och en till. Och en till.
Den första väckte oförståelse.
Den andra ilska.
Den tredje slog bort allt och lämnade bara skal av sorg.
Det skrek och gräts,
men jag, jag hade blivit stum.

Det lilla hopp om att det glada, vänliga ansiktet jag kände så väl skulle komma in genom dörrarna med en mindre hand i sin
och väcka oss alla ur denna mardröm, försvann lite i taget.
Istället blev vi motade in i klassrum.
Där skulle
 vi  leka att allt var som förr.
Men jag kunde inte slita blicken från stolen framför. Den som var tom.
Kunde inte glömma de dansande mörka lockarna. De bruna ögonen, fulla av framtidshopp och skrattet som vanligtvis ekade mellan väggarna.
Kunde inte få bort stenen i magen.
Stenen av saknad, rädsla och förbannelse.
Förbannelse över det där landet,
där pengarna gick åt till att lära folk mörda i främmande länder
istället för till att hålla de på hemmaplan vid liv.  

Snart har fyra år passerat,
men på många sätt har ingenting hänt.
Jag kan fortfarande se klassens clown sitta sotig och berätta med tom blick att de hittat det lilla som fanns kvar i askorna.
Jag kan fortfarande höra henne säga att mitt halsband är fint. Hur hela hennes ansikte log hon när sa det.
Och jag är fortfarande förbannad.
På det där landet.