Plockade upp den gula boken med en resväska på och kunde inte låta bli att köpa den. Började läsa utanför Claes Ohlsson i väntan på att gallergrinden skulle fara upp och en del av mig hade kunnat stå kvar där tills boken var slut.
”För jag kan inte berätta allt jag är rädd för. Den nedräkning till sjaskigheten och sorgen och tristessen som började i samma sekund som du slutade att vara en hägring och bestämde dig för att faktiskt komma hit. Jag vill veta allt om dig, varenda sak du varit med om vill jag se med dina ögon, allt det dåliga och allt det bra, men det är så svårt att komma åt det där som faktiskt spelar någon roll. Det var så länge sen jag lärde känna en annan människa – hur gör man? Var börjar man?
Jag är rädd för att övertolka allt, att det inte alls är för min skull som du kommit hit. Och jag är rädd för att du ska älska mig. Att du ska se vem jag är och sluta älska mig. Att du inte ska se vem jag är och sluta älska mig. Jag är rädd för att jag ska se på dig och plötsligt känna ingenting, eller äckel, eller leda. Jag är rädd för att vi ska nöta varandra för fort och ändå stanna kvar för lättja. Eller inte stanna. Jag är rädd för att förälskelsen får mig att se saker som inte finns, att du bara är en skapelse av min egen längtan. Jag är rädd för att du inte ska lära känna någon annan än mig i det här landet och tillslut bara bli någon som håller mig tillbaka och tynger ner. Och jag är rädd för att du är precis så fantastisk som jag trodde innan du kom, att alla ska märka det, kräva sin del av dig.
Jag är rädd för det här. Att vi ska försöka. Jag vet inte hur man försöker, jag har ju alltid gett upp.”
Titti Persson