Världscupen i Östersund, 2011
Man måste beundra deras ihärdighet.
De som viger sitt liv åt en enda sak, att försöka bli bäst. Medan vi vanliga dödliga bara skulle hinna tänka tanken innan vi blev utmattade och valde en skål med popcorn och en film istället – det nya livet kan ju alltid börja i morgon.
Det måste vara kärlek, eller idioti de känner för sporten – men å andra sidan är ju det i princip samma sak.
Något är det i varje fall som gör att jag aldrig kan sluta fascineras över idrottsmän och kvinnor. Se deras drivkraft, hängivenhet och beslutsamhet kan få vem som helst avundsjuk. Eller i varje fall mig.
För trots att jag aldrig varit speciellt intresserad av sport i sig, så kan jag inte låta bli att drömma att jag själv hade lite av den idrottsliga andan i mig. Lite pannben och jävlar anamma, modet att verkligen försöka – att våga påstå att man är bra – det är något jag tror vi alla kan ta med oss från sportvärlden och försöka bli bättre på till vardags.
Kanske är det därför vi bänkar oss framför vinterstudion helg efter helg, eller skolkar från jobbet när OS sänds. För att få lite inspiration och hopp om att allt är möjligt. Även om det i vår värld inte handlar om sekunder eller antal meter ovanför marken, utan snarare om att vinna i vardagen – att få vara lycklig och känna sig nöjd.