Jag minns radion.
Den stod på i köket, precis som vanligt, men något den sagt hade gjort allting fel.
Rummet var kallt. Kallt och stelt. Som om ingen rörelse eller ord längre kunde vara smärtfri.
Det kom en viskning, med ord jag inte kunde förstå.
Bruset slöt sig omkring mig och jag ville ut.
Ut i friska luften. Ut till fåglarna och träden som ännu inte hört sirenerna,
ännu inte nåtts av röken.
Den vanligtvis två minuter långa promenaden till skolan, tog en evighet.
Dörren var tyngre än vanligt och en röst i mitt huvud skrek
– Spring! Spring det fortaste du kan! Då kommer sanningen aldrig hinna ifatt.
Men det fanns ingenstans att ta vägen, förutom in.
Där blev oro till faktum och ihopsjunken på korridorens kalla golv blev jag vittne till vänner som kom in bara för att få en rak höger. Och en till. Och en till.
Den första väckte oförståelse.
Den andra ilska.
Den tredje slog bort allt och lämnade bara skal av sorg.
Det skrek och gräts,
men jag, jag hade blivit stum.
Det lilla hopp om att det glada, vänliga ansiktet jag kände så väl skulle komma in genom dörrarna med en mindre hand i sin
och väcka oss alla ur denna mardröm, försvann lite i taget.
Istället blev vi motade in i klassrum.
Där skulle vi leka att allt var som förr.
Men jag kunde inte slita blicken från stolen framför. Den som var tom.
Kunde inte glömma de dansande mörka lockarna. De bruna ögonen, fulla av framtidshopp och skrattet som vanligtvis ekade mellan väggarna.
Kunde inte få bort stenen i magen.
Stenen av saknad, rädsla och förbannelse.
Förbannelse över det där landet,
där pengarna gick åt till att lära folk mörda i främmande länder
istället för till att hålla de på hemmaplan vid liv.
Snart har fyra år passerat,
men på många sätt har ingenting hänt.
Jag kan fortfarande se klassens clown sitta sotig och berätta med tom blick att de hittat det lilla som fanns kvar i askorna.
Jag kan fortfarande höra henne säga att mitt halsband är fint. Hur hela hennes ansikte log hon när sa det.
Och jag är fortfarande förbannad.
På det där landet.