Vi hade båda flytt ljudet av musik, skränande röster och klirrande glas,
ut till tystnaden, mörkret och stjärnorna.
Du stod nästan ute vid vägen och ljudet av dörren fick dig att vända om.
Du frågande om jag ville ha en cigarett men när jag avböjde lade du tillbaka paketet oöppnat i din ficka.
Kanske var det även din ursäkt. Den enda ursäkt som funkar, för att få en stund för sig själv utan följdfrågor. Ingen frågar någonsin en rökare varför den vill gå ut själv i snålblåst när det är varmt och folkligt inomhus.
Men vi behövde ingen undanflykt. För vi förstod varandra.
Du lånade mig din jacka och så stod vi där tysta en stund, upptagna av våra egna spöken.
Jag visste ditt namn och du visste mitt.
Mer behövdes inte för vi förstod.
Förstod att det inte skulle leda någonstans,
att vi inte behövde låtsas,
inte spela något spel.
Det var aldrig kärlek,
vi råkade bara vara lika ensamma och
lika trasiga
på en fest där alla andra var kära och hela.
Vi var två främlingar men kände samtidigt varandra så väl.
Jag visste dina mörkaste sidor, din sorg och din saknad
och du visste min.
Det fanns ingenting som kunde fixas men att ha din arm runt mig när jag somna,
som ett skydd från verkligheten,
hjälpte för stunden
och jag kan fortfarande sakna våra tysta stunder där ingenting blev sagt men allting var bra.