Låt inte rädslan vinna

Sitter vid kökfönstret och tittar ut i mörkret. Bodil speglar sig i fönstret och känner jag efter tillräckligt mycket kan jag känna en svag doft av basilika här inne där det är varmt och ljust. Tänker på senaste tidens händelser här i Östersund och polisens varning: att vi kvinnor bör vara försiktiga när vi är ute om kvällarna just nu. Blir arg och ledsen, inte på polisen men på problemet – att det ens finns. Att det finns de som ger sig på andra och nu vill ta ifrån mig den trygghet jag alltid känt här, i min hemstad. Ta ifrån mig de bästa timmarna, när snön knarrar under fötterna och stjärnorna håller en sällskap på himlen. Ta ifrån mig det självklara i att kunna gå ut när jag vill utan att behöva tänka två eller tre gånger på det, behöva ta med mig någon som sällskap för att inget ska hända.

Det är sjukt och vidrigt och mest förbannad blir jag när jag inser att jag faktiskt börjar begränsa mig. Tänka om kring springturen på torsdagkväll och fundera på om det kanske är bäst att ta bilen till Friskis i morgon kväll. Och det värsta är att jag vet att jag inte är ensam om det. Det är som att de redan har vunnit. Vi gömmer oss inne så kan de få härja fritt, det är lugnast så.

Men det får inte vara så, vi får inte ge upp. Måste tro att det blir bättre. Och måste ta tillbaka gatorna om natten. Det går inte att göra genom att gömma sig. Utan vi måste våga visa oss ute ännu mer, och tillsammans, för att visa att det inte är okej. Att vi inte köper det här och för att göra Östersund tryggt igen.