Told myself that you were right for me, but felt so lonely in your company.

Gotye – Somebody that I used to know

Sitter och stirrar på ett tomt worddukument. Försöker hitta vinkeln, inspirationen, orden men allt är borta. Blåst iväg med vinden som ett höstlöv och blivit nertrampade av stressade fötter tills endast den bruna fläcken på asfalten vittnar om att den en gång funnits.
Längtar efter något annat men kan inte sätta fingret på vad och än en gång säger magkänslan att jag nog valt fel väg. Känslan av att det måste finnas något annat, något bättre för mig, något som är självklart vägrar släppa taget, men jag har ingen ork att leta efter det grönare gräset. Intalar mig att det bara är en svacka. Att orden snart kommer flyta fram med den självklarhet jag drömmer om och att stenen i skon snart har trillat ur.

 

Just saying


Tänkte bara visa upp en del av svarta tavlan i vårat klassrum. Den finaste delen av tavlan.
Bygger på att jag förra veckan lyckades få den hittills högsta poängen på nutidskrysset! Nämligen 9/10!! Den här veckan dalade jag något men till nästa gång har jag nog arbetat mig upp igen. Man har ju en förstaplats att ta över liksom.

And the wind in the trees are all ”sch-uuung, sch-uuung”

Snörar på skorna och tar mig uppför backen, över vägen och in i skogen.
Till tysta höstfina skogen där det enda som hörs är ens egna andetag och ljudet av skorna mot den mjuka stigen.
Finns inte mycket bättre sätt att rensa huvudet och få ny energi på!

Arjeplog – Hello Saferide

I slur a plea for you to come home. But I know it’s too late

Jag minns radion.
Den stod på i köket, precis som vanligt, men något den sagt hade gjort allting fel.
Rummet var kallt. Kallt och stelt. Som om ingen rörelse eller ord längre kunde vara smärtfri.
Det kom en viskning, med ord jag inte kunde förstå.
Bruset slöt sig omkring mig och jag ville ut.
Ut i friska luften. Ut till fåglarna och träden som ännu inte hört sirenerna,
ännu inte nåtts av röken.

Den vanligtvis två minuter långa promenaden till skolan, tog en evighet.
Dörren var tyngre än vanligt och en röst i mitt huvud skrek
– Spring! Spring det fortaste du kan! Då kommer sanningen aldrig hinna ifatt.
Men det fanns ingenstans att ta vägen, förutom in.
Där blev oro till faktum och ihopsjunken på korridorens kalla golv blev jag vittne till vänner som kom in bara för att få en rak höger. Och en till. Och en till.
Den första väckte oförståelse.
Den andra ilska.
Den tredje slog bort allt och lämnade bara skal av sorg.
Det skrek och gräts,
men jag, jag hade blivit stum.

Det lilla hopp om att det glada, vänliga ansiktet jag kände så väl skulle komma in genom dörrarna med en mindre hand i sin
och väcka oss alla ur denna mardröm, försvann lite i taget.
Istället blev vi motade in i klassrum.
Där skulle
 vi  leka att allt var som förr.
Men jag kunde inte slita blicken från stolen framför. Den som var tom.
Kunde inte glömma de dansande mörka lockarna. De bruna ögonen, fulla av framtidshopp och skrattet som vanligtvis ekade mellan väggarna.
Kunde inte få bort stenen i magen.
Stenen av saknad, rädsla och förbannelse.
Förbannelse över det där landet,
där pengarna gick åt till att lära folk mörda i främmande länder
istället för till att hålla de på hemmaplan vid liv.  

Snart har fyra år passerat,
men på många sätt har ingenting hänt.
Jag kan fortfarande se klassens clown sitta sotig och berätta med tom blick att de hittat det lilla som fanns kvar i askorna.
Jag kan fortfarande höra henne säga att mitt halsband är fint. Hur hela hennes ansikte log hon när sa det.
Och jag är fortfarande förbannad.
På det där landet.