Jag var ute och sprang i torsdags (och nej det kommer inte bli något nördigt inlägg om pulsnivåer, kilometertider och allt vad det kan vara, jag lovar!), det hade hunnit bli mörkt ute och jag kom på mig själv med att njuta av att springa. Lite trafik, lugnt och tyst på gångvägarna, stjärnklart och bara ljuset från gatlamporna som reflekterade sig i snön och lampor från husen jag passerade. Jag lät fötterna bestämma vart vi skulle och lät tankarna flyga fritt.
Insåg efter ett tag att jag inte sprang rakt i mer än max ett kvarter innan jag vek av. Kanske dök det upp en mysig stig genom en mindre park, eller ett extra fint hus jag ville passera. Kanske ville jag bara vara kvar i tystnaden, lugnet och stillheten som låg över staden en liten stund till.
Skrattade och undrade vad folk skulle tro om de såg hur krokigt jag sprang, bara hit och dit på måfå, och tänkte att det är nog lite så jag är överlag. När jag ser något som verkar spännande så vill jag titta närmre. Läser på och testar lite om det är den vägen jag vill gå. Jag packar väskan och flyger till Irland för att passa barn, flyttar till Fränsta för att utveckla mitt fotograferande och jag shoppar tyger innan jag ens äger en symaskin, för det verkar ganska kul att sy. Visar det sig efter ett tag att det inte var som jag hoppats vänder jag inte och går tillbaka utan försöker hitta en stig vidare direkt till något annat. Hur går det att använda det här för att komma någon annanstans?
Många kanske tycker att jag verkar rastlös men jag vill gärna tro att jag bara är nyfiken. Och även om det kanske tar längre tid att hitta rätt och komma fram tror jag vägen dit (vart nu det är) blir roligare, om man vågar springa lite kringelkrokigt ibland. Om inte annat så för att förvirra andra.