Östersundsloppet

Det har varit en intensiv vecka, först fullt upp med Östersundslopp, slutspurt på skolarbetet och fin besök under helgen. Därefter några mysiga men intensiva dagar med Leifs bror med familj som stannade kvar några dagar extra. Åkt madrass, kastat snöbollar, grillat korv och lekt på badhuset bland annat. Väldigt kul och mysigt med besök och undertiden jag umgicks så växte listan med att göra grejer, så idag går förmiddagen åt att beta av den.

En av punkterna var att redigera i ordning några av bilderna från lördagens lopp – var himla kul att få tillfälle att leka med nya objektivet! Östersundsloppet är ett motionslopp i skidskytte där vem som helst kan vara med och tävla. På startlinjen stod allt från landslagsåkare till vanliga Svenssons som aldrig eller nästan aldrig testat på skidskytte innan och alla tävlar på samma villkor. (Det går att läsa mer om loppet här) Pappa fick startplats i julklapp i fjol men hade annat inplanerat, så det blev till att åka i år istället. Med sig i laget hade han min klasskompis Sandra och hennes sambo Robin, båda åkte skate för andra gången i sitt liv och klarade det fin fint! En del bom blev det men i mål kom dom och vid utlottningen lyckades pappa till och med vinna med sig ett pris hem.

Lyckoslumpen_MG_6944
Pappa Peter, Sandra & Robin efter målgång.

Det var nästan så att jag rycktes med och blev lite sugen på att vara med jag också, så vi får väl se om jag samlar mod till mig om något år. För samtidigt är det väldigt tryggt och bekvämt att bara gå runt och fota istället för att snubbla fram på skidor…

Skott efter skott, varv efter varv.

blog2
Världscupen i Östersund, 2011

Man måste beundra deras ihärdighet.

De som viger sitt liv åt en enda sak, att försöka bli bäst. Medan vi vanliga dödliga bara skulle hinna tänka tanken innan vi blev utmattade och valde en skål med popcorn och en film istället – det nya livet kan ju alltid börja i morgon.

Det måste vara kärlek, eller idioti de känner för sporten – men å andra sidan är ju det i princip samma sak.

Något är det i varje fall som gör att jag aldrig kan sluta fascineras över idrottsmän och kvinnor. Se deras drivkraft, hängivenhet och beslutsamhet kan få vem som helst avundsjuk. Eller i varje fall mig.

För trots att jag aldrig varit speciellt intresserad av sport i sig, så kan jag inte låta bli att drömma att jag själv hade lite av den idrottsliga andan i mig. Lite pannben och jävlar anamma, modet att verkligen försöka – att våga påstå att man är bra – det är något jag tror vi alla kan ta med oss från sportvärlden och försöka bli bättre på till vardags.

Kanske är det därför vi bänkar oss framför vinterstudion helg efter helg, eller skolkar från jobbet när OS sänds. För att få lite inspiration och hopp om att allt är möjligt. Även om det i vår värld inte handlar om sekunder eller antal meter ovanför marken, utan snarare om att vinna i vardagen – att få vara lycklig och känna sig nöjd.