De senaste dagarna är det som att vemodet har smugit sig på. Jag har blivit mer och mer stressad, irriterad och less på det mesta. Har stunder när allt är perfekt men så plötsligt tar det slut på inspiration, ork och helst vill jag bara få låta dagarna rulla på ett litet tag. Utan ställda väckarklockor, långa att göra-listor och sociala sammanhang.
Kroppen är trött på långa dagar och höga axlar. Knoppen är trött på tankar och vardagspusslandet. Trots att mina oregelbundna jobbtider knappast gör det möjligt att kalla det vardag, och kanske är det därför jag nu börjar tappa lusten att försöka. Eller kanske för att sommarjobbet går dåligt ihop med de extrajobb som börjat krypa fram mer och mer nu när alla andra plötsligt är tillbaka från semestern och laddade för 200% arbete fram till jul.
Insåg att inget blev bättre av att vanka runt inne så packade iordning ryggsäcken och begav mig uppför berget. Landande vid utsiktsplatsen, och nog kändes allt lite bättre av att sitta där och titta ner på stan. Titta ner på husen som plötsligt blivit så små och bara svagt höra stadsljuden. Inte kunna ses och inte kunna nås. Bara kunna sitta där med min termos, fota lite, skissa lite och skriva av mig lite av allt det mörka.
Fortsatte sedan uppåt och besteg slalombacken, njöt av att se hur färgerna börjar skifta och hur luften börjar bli lätt att andas igen.
I varje fall där uppe bland träden.