Har lunkat på inne hela dagen utan att få något gjort. Försökt ta tag i kurslitteraturen men känt mig vilse så snart jag öppnat böckerna, osäker på hur jag ska ta mig an texterna men stressad över tanken på att inte börja alls. Så det blev några tafatta försök med avbrott för två avsnitt Elementary, receptletande och ICA-besök.
När kvällen närmade sig var jag både trött och rastlös. Ängslig och retlig. Ville stanna hemma, gräva ner mig under en filt och zappa mig fram mellan kanalerna men visste att det inte skulle hjälpa utan snarare göra saker värre. Så tog mig i kragen, bytte om och åkte med när pojken drog till stadion för träning. Blev lämnad på parkeringen med mina egna ben som snabbaste vägen hem (-helt klart bästa sättet för mig att få till träningspass!). Startade upp en pod och snirklade mig fram mellan upplysta hyreshus och snöklädda trottoarer.
Kände hur stressen började släppa och trots att det inte blev långt så var det värt det. Få ett avbrott från lägenhetens fyra väggar, fokusera på något annat och få upp lite puls. Så dagens lärdom blir att det alltid är värt att ta sig ut – och kanske främst när det tar emot som mest.
I morgon blir det nya tag med böckerna, då ska jag se till att vara redo för alla tråkiga ord de kan tänkas kasta på mig.