Pluggar hemifrån större delen av den här veckan så bjöd över min finaste pudelpojke att hålla mig sällskap. Oerhört mysigt och dessutom den perfekta ursäkten för att ta många pauser. Lite avis blir man dock när han ligger och snarkar i solljuset på sängen och man själv sitter och försöker bygga ihop ord till vettiga meningar med blandad framgång…
Apropå många pauser så verkar pudeln tycka att det är dags att sluta titta på solen genom ett fönster och knata ut i den verkliga världen, lukta på träd, möta en mamma och lite så där – och vem är jag att säga emot?