Efter en intensiv helg kom så måndag och får jag säga det själv så visades det vissa tecken på bristande sömn och långa dagar bland mina klasskamrater. Men eftersom vi inte har förstått riktigt hur man gör när man är ledig bestämde vi att återses i klassrummet efter middagen för en jobbkväll.
Jag som inte bor på skolan, och därmed tar längre tid på mig att äta middag då jag måste tillaga den själv, kommer dit sist. Alva och David har då till synes nått det där stadiet av övertrötthet när man är intensiv i 30 sekunders intervaller, resterande tid lider man av totalt kaos i hjärnan och kan gå från asgarv till hundögon på 0,03 sekunder.
Jag ser detta och sätter mig vid datorn, smått bekymrad över hur detta ska gå, och börjar jobba. Tre ord senare börjas det;
”Wrangel?”
”Mmmm…..”
”Wrangel!”
”Wrangel?!”
”Wraaaaaaaaaaaaaaangel”
Ja ni fattar.
Och JA jag försökte svara på frågor, hjälpa till, vara till lags. Men vid sjunde/åttonde ”WrangEl?” då orkar man inte riktigt svara längre, så istället vänder jag mig till den alltid lika lugna Värmlänningen i klassen och frågar;
”Tänk om man ändå hade något att kasta…”
”Ja, typ tegelstenar…”
Jag kan ta med mig lite tegelstenar till redaktionen i morgon. 🙂
Wraaaangel. Lovar förbättring till imorgon.
Ja du vet ju vad som händer annars. Då kommer jag och Jerry med tegelstenarna 😉