Det känns som att det blåser storm i världen idag. Likt skummet som smällde mot stenarna när jag besökte havet i Sundsvall, har dåliga nyheter trillat in med full kraft.
Och storm är nog lite vad senaste tiden har känts som. Parerat den mest intensiva perioden av jobb med praktik, med en ständig närvaro av den påverkan mörkret och hösten får på mig. Minnen som kommer tillbaka och som nog även förstärkts i år på grund av den stora närvaron USA haft i Sverige den senaste tiden.
Tankar som gått till Sarah och Maria, någonstans där uppe. Det har gått nio år i år, sedan branden och jag funderar över var de hade kunnat varit om inte. Och även om det inte gör lika ont längre, så finns saknaden där och ilskan mot det där landet som jag skrev om 2011 har utvecklats till en bekymrad rädsla under den här hösten.
Rädslan har även funnits där för en nära som kom med tråkiga besked. Osäkerheten av vad som komma skall och maktlösheten av att inte själv kunna påverka tog den sista energin. Så jag tog några dagar till att krascha i den mån det fanns utrymme. Idag har en vecka gått och det känns som att det i varje fall finns en plan. En som kommer att göra så att allt blir bra, så småningom, även om vägen dit kommer att vara läskig.
Varit tacksam över att få fylla de två senaste dagarna av intensiva utbildningsdagar inom det jag brinner för. Fått tänka på annat, bygga upp inspiration och få känna energin smyga tillbaka. Viljan att ta tillvara på den tid vi har till fullo och inte fastna i mörkret. Där har jag varit länge nog förut.
Så jag välkomnar snön som lägger sig som ett mjukt skyddande lager och lyser upp. Ser framemot att snart fylla år och bli bortskämd under hel dag och tänker att precis som kalendern utlovar så kommer vi snart att börja gå mot ljusare tider igen.